Kategorier

fredag 12 juli 2013

Det sekulära samhället är den enda rimliga kompromissen

I en märklig debattartikel i Svenska Dagbladet beskriver kristdemokraten Tuve Skånberg ateismen som en brist. Han jämställer det med andra brister som att inte kunna uppfatta toner, färger eller att inte kunna känna empati. Skånberg skriver: "Det är lika orimligt att låta ateisterna vara det nya sekulära samhällets arkitekter som att ha tondöva till musikrecensenter, färgblinda till konstkritiker och empatilösa till vårdpersonal." Ett minst sagt radikalt påstående – ateismen är inte bara en brist, det är dessutom orimligt att dessa bristfälliga människor har inflytande på samhället.

Hela Skånbergs idé om ateismen som en brist bygger på en bild som han själv skapar, en metafor där färgblindhet och ateism är exempel på samma sak. Problemet är bara att den här metaforen bara är rimlig om man själv vill. Ateism skulle kunna jämföras med en rad olika tillstånd, många av dom betydligt rimligare liknelser än färgblindhet. Metaforen han använder är en sorts lek, man kan låtsas att den betyder någonting men som alla metaforer är den tom i sig. En metafor är inte ett verkligt argument, det är ett snyggt retoriskt knep som man använder istället för fakta.

För att ge kraft åt argumentet att ateismen är en brist så redovisar Skånberg för statistik om hur stor del av världens befolkning som är religiös. Men världsstatistiken han använder är också en sorts lek, i Sverige låter vi oss generellt inte styras av världsomfattande omröstningar. Och i Sverige (till skillnad från många av världens länder) är ateismen i majoritet. Dessutom är att något är vanligt inte heller ett argument, att något är vanligt betyder bara att det är vanligt, inte att det är bra.

Skånberg hävdar att ateismen är normerande för det sekulära samhället. Men det här är inte vad det sekulära samhället handlar om, principen är inte att ateismen ska vara normerande för samhället, utan att ingen specifik religion ska få vara det. Om samhället inte ska vara sekulärt utan styras av religiösa principer (som Skånberg vill) så måste man specificera vilka religiösa principer. Protestanismens? Hinduismens? Buddismens? Skillnaderna är ofta lika stora mellan olika troende som mellan troende och ateister. Ibland pratar man om att det finns grundläggande värderingar som är lika i alla religioner. Som många klichéer är det nonsens. Bland religionerna är bredden stor. Dom likheter som man pekar på brukar vara likheter mellan judendom, kristendom och islam. Och där finns det onekligen likheter, men det säger mer om dessa religioners släktskap än några generella religiösa värderingar som gäller alla religioner. Skånberg väljer att ignorera det faktum att han själv är ateist – när det gäller alla religioner utom kristendomen är han inte troende. Den Gud han tror på utesluter explicit alla andra gudar.

Ateismen är inte en norm i det sekulära samhället, det är en möjlighet. En möjlig tro bland många andra möjliga synsätt. Det sekulära samhället är en kompromiss där man inte låter någon enskild religion styra samhället utan istället låter människor själva välja tro. För nästan alla svenskar är den här kompromissen självklar, även dom av oss som tror vill inte att samhället ska styras av religiösa lagar.

Skånberg nämner inte hur det religiöst styrda samhälle som han drömmer om skulle se ut, men om man läser om vad han motionerat om i riksdagen så får man en bild av det. I Skånbergs samhälle så skulle skolorna lära ut kreationism, hädelse skulle vara förbjudet och homosexuella skulle vara juridiskt diskriminerade. Allt detta är frågor som Skånberg drivit i riksdagen. På många sätt är hela Skånbergs politiska handling ett starkt argument för den sekulära politiken. För oss som vill leva i ett modernt och tillåtande samhälle är den sekulära staten den enda rimliga kompromissen – och den brist som Skånberg borde oroa sig för den egna trångsyntheten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.